Jag öppnade min mun...

"...Och hon sprang över gatan, medans hennes ord ekade i mitt huvud stirrade jag på henne medans hon svängde runt kurvan till hennes skola. Precis då mellan allt mitt tänkade och verkligheten som flyger förbi, kommer en lastbil och skär av min syn rakt fram. Bussen åker snabbt förbi, men när den är borta är också hon. Kändes som jag blev berövad av tid, den tiden jag behövde för att lugna mig själv. Kanske krävdes bara ett till ögonblick för att få mig att börja gråta, men jag blev berövad den dygden.


Jag vänder mig sakta om med ett smil på mina läppar och börjar sjunga: "Sleepless blue, how do you do?"

Alive or just breathing?

Stör mig på allt just nu

För att det här med blogg är populärt

Det börjar med att jag sitter på tunnelbanan till min skola, cybergymnasiet, en ganska normal skola med väldigt onormala människor. Alternativa till Fjortisar, ja hela bunten imellan också, riktigt mysigt faktiskt. Nästan som man upplever en kulturkrock i sin skola. Hursomhelst, jag sitter på min stol på tunnelbanan, påväg till skolan. Med fötterna uppdragna på sätet framför, den typiskt sura kärringen stirrar på mina fötter och sen upp på mig. Jag brukar ta ner dom, i vanliga fall. Men idag så stirrade jag tillbaka så hon kollade upp i taket av nervositet. Jag läser Punkt.se tidningen och fastnar framför ansiktet på "Timbuktu".

En kille som han tycker man ju är ganska flummig och skön, med hujedamig, han har skrivit en blogg. Jag läser den med avund, den här grabben skriver fan bättre än mig, tänker jag. Jag läser färdigt hans blogg och blir hur glad som helst efter, dom sista orden edgar sig fast i mitt minne och jag fortsätter tänka på det hela dan.


"Lägg in en till tia"

Grabben har snackat om att hans hjärna är som en flippermaskin, som att bollen flyger runt överallt och allt händer på en gång, jag fastnar inte riktigt fråns i slutet. Men då, just då. Så känner jag att jag äntligen förstår, äntligen fattar vinken. Bollen åkte ner i hålet. Allt händer på en gång, men jag. Jag behöver bara lugna ner mig för att förstå, skära av omvärlden, ta en kopp té och kolla in solen som skiner över Stockholm och på mig, som en lampa riktat mot ansiktet.

Min flickvän Liza,
hon vet hur man gör. Ja hon är min idol i att lugna ner sig på ett bra sätt. Även om hon ibland kan vara väldigt ångestfylld och stressad, som alla människor verkar vara nuförtiden. Så på något mirakulöst sätt har hon under allt, kunnat förstå hur man tar det lugnt. Jag avundas henne, för vem, om inte hon. Kommer jag aldrig förstå mig på. Liza, min flickvän, är som en hjul som aldrig slutar snurra, som en våg som aldrig slutar vid kanten av stranden. Liza kommer aldrig sluta förvåna mig, och jag kommer aldrig helt förstå henne.

Bollen har runnit ner för mig, jag lägger i en ny tia.

Hejdå!

*poff*

Nyare inlägg
RSS 2.0